Fångarna i Altona

Människan är dömd till frihet. Dömd, eftersom hon inte skapat sig själv och fri då hon bär ansvar för allt hon gör. Ansvar och dom är minerade fält innanför familjen von Gerlachs väggar, där den officiellt dödförklarade sonen Frantz hålls gömd. I tretton år har han suttit instängd med ångesten som sällskap, plågad av minnen från sina gärningar under kriget. ”Det finns ingen Gud, eller hur?” frågar Frantz sin far under uppgörelsen om skuldfrågan. I saknaden av en högre makt blir människan ytterst ansvarig, den enda domaren i frågor om rätt och orätt. Ibland blir uppgiften övermäktig. Frantz tar till slut sitt ansvar och erkänner sin skuld, ett erkännande som befriar honom från lögnens fängelse.

Att välja att göra ingenting är också ett val, enligt Jean-Paul Sartre. År 1995 tycker Henrik Dahl, Lars Söderman och Richard Turpin att Sverige behöver en ny politisk teater. Därför väljer denna skådespelartrio från teaterhögskolan i Malmö att tillsammans med Voula Kereklidou och Linn Reinius från Dramatiska Institutet starta Teater Tribunalen. I dammet från den gamla porrbiografen Lido börjar ensemblen repetera Sartres femaktare Fångarna i Altona från 1961. Med teknik från forntiden ska här skapas nutidsteater som ska bana väg för framtiden. Viljan är drivkraften och slitet är insatsen när Tribunalen spelar föreställningar med sju personer i salongen.