LEVE COMMUNEN!
[Baserat på spelet ”Red Carnations on a Black Grave” av Catherine Ramen]

Fyra skådespelare improviserar fram ett drama om kamp, kärlek, hopp och förtvivlan under de 72 dagar 1871 då Paris invånare genomlevde det jublande hoppet i början av den ”den första proletära revolutionen”, och det oundvikliga, blodiga slutet på den. Allt i form av ett rollspel komplett med slumpade val, ett intrikat regelverk och oförutsedda vändpunkter.

INGEN SPELKVÄLL DEN ANDRA LIK
I LEVE COMMUNEN! får vi, i en blandning av slump, spellogik och stundens infall, laborera och leka med ett antal historiska personers liv och öden under revolutionen 1871. Varje kväll möter vi nya rollfigurer, i nya konstellationer och utsatta för nya förvecklingar
Vi får vara med när de brottas med vardagsproblem och livsavgörande beslut, vi får slåss och älska med dem, för att slutligen dö med dem.

Våra roller. Vi växlar slumpvis varje spel.

Louise Michel – kommunard

EN ARBETARNAS OCH
KVINNORNAS REVOLUTION
I mars 1871 bildade Paris medborgare, med de proletära massorna och kvinnorna i spetsen, ett revolutionärt självstyre – en ”Kommun”.

Det var en reaktion på växande klyftor mellan fattiga och rika och på den utbredda fattigdom och misär som rådde i staden – en misär som förvärrats mångfalt under det nyligen förlorade fransk-tyska kriget, där preussiska styrkor belägrat Paris i månader.

Innan Kommunen efter två månader blodigt slogs ner av den franska republiken hann den bland annat genomföra att kyrka och stat skildes åt, hyror efterskänktes, barnarbete avskaffades, vanliga arbetare fick samma lön som de styrande och att gratis utbildning för alla medborgare infördes.

Spelet är inspirerat av bordsrollspel, och initierat av Mattias Redbo som är skådespelare och rollspelare. Han medverkar bl a i podden Sweden Rolls, som 2021 utsågs till världens bästa rollspelspodd.

VARFÖR ROLLSPEL?
Jag spelade rollspel första gången när jag var 10 år med ett par kompisar. Vi satt runt ett soffbord och åkte ut på äventyr. Det var fantastiskt. Jag minns det som att hjärnan exploderade av bilder och världens alla möjligheter öppnade sig. Sen, ungefär 30 år senare, tog jag upp det där igen och började spela med skådespelarkollegor i en podd. Där föddes idén i mitt huvud att det vore kul att utforska kopplingen mellan teater och rollspel. Folk tyckte uppenbarligen om att lyssna på det vi gjorde, och vi hade kul.

Jag började också fundera på om det gick att göra politiskt rollspel, och hur det skulle gå till. När jag letade runt hittade jag ett spel som precis hade släppts, ”Red Carnations on a Black Grave”, till 150-årsminnet av Pariskommunen. Spelet handlade om människor som levde i Montmartre mitt under revolutionen, om deras kamp, liv och vardag. Det lät fantastiskt.Jag sökte, och fick, pengar för att forska på kopplingen rollspel – sceniskt gestaltande, och satte igång. Det blev snabbt tydligt för mig att de båda världarna hade mycket gemensamt, men också avgörande skillnader.

När vi spelar rollspel tillsammans kan vi skapa ett universum, vilket som helst, och sen röra oss helt fritt i det utan några fysiska begränsningar. Vi berättar tillsammans, vi gestaltar de roller som rör sig i världen vi berättar om, och vi har en form för hur det ska gå till – själva spelet. Det är otroligt flyhänt och flexibelt – allt är möjligt eftersom det sker på fantasins arena. Sceniskt gestaltande är fysiskt. Även om man bara har dockor på scen, eller bara står och pratar, så finns det alltid en fysisk form att förhålla sig till. En kropp. Så hur får man ihop detta? Mitt och vårt arbete här på teatern har kort sagt varit ett utforskande av hur ett rollspel skulle kunna ta fysisk form på en scen. 

Vi har de senaste fem veckorna här på teatern i ett rasande tempo tagit oss an det här. Fyra skådespelare (varav tre aldrig hade spelat rollspel förut), som ska lära sig vad ett rollspel är, som ska lära sig tillräckligt om Pariskommunen för att kunna improvisera fritt i den världen, som var och en ska utforska samma 18 rollfigurer och som tillsammans ska hitta en form för att kunna berätta och samtidigt gestalta. I samspel med en musiker och en ljustekniker som också improviserar – med scenografi, mask och kostym som också har improviserats fram. Det har för alla känts som en helt ny form, samtidigt som vi så klart på ett sätt har gjort allt det här förut. 
Resultatet är ”Leve Communen!”, välkommen in i vår spelvärld!
– Mattias Redbo, regissör och spelare

I samarbete med ABF Stockholm och med stöd av
Kulturrådet, Stockholms Kulturförvaltning och Region Stockholm