The BuSSy project – Kairo
Tribunalen åker till Kairo
Den första workshopen ägde rum på Greek Campus, ett fd universitetsområde som nu hyr ut sina byggnader till olika verksamheter, i downtown Kairo, 9-15 januari 2016, några stenkast ifrån Tahrir-torget, skådeplatsen för revolutionen fem år tidigare.
Från Sverige deltog Åsa Lindholm, initiativtagare till projektet och del i den konstnärliga ledningen på Teater Tribunalen. Från den konstnärliga ledningen deltog även Maja Björkquist och Henrik Dahl samt styrelseledamoten och en av initiativtagarna till Tribunalens aktionsgrupp, Sofia Wigand.
Från Egypten deltog 13 stycken storytellers från The BuSSy project, inklusive den konstnärliga ledaren och regissören Sondos Shabayek. Av dessa var 11 stycken kvinnor och 2 män.
Vi anländer till Kairo under en spänd och paranoid stämning i landet. Den 25 januari är det fem år sedan den 18 dagar långa revolutionen inleddes, då miljoner egyptier reste sig och lyckades avsätta diktatorn Hosni Mubarak. Idag leds landet av miltitären och general Sisi, som visserligen kom till makten genom val, men demokratin lyser med sin frånvaro. Journalister, konstnärer och politiska aktivister trakasseras och fängslas. Inför 5-årsjubiléet sysslar regimen med skrämselpropaganda och varnar aktivister att på något sätt försöka dra igång protester, demonstrationer eller något som helst som kan väcka allmän uppmärksamhet och störa ordningen. I december stängs galleriet Townhouse Gallery ned av regimen utan giltig förklaring. En teaterstudio i downtown får besök av myndigheter med ursäkten att de ska kolla deras papper. En annan fri teatergrupp i downtown får ett telefonsamtal där de råds att stänga ned sin verksamhet ett tag framöver. Aktivister och deras vänner utsätts för kontroller och husrannsakningar där man bland annat begär att granska deras facebook-konton. Det florerar ett mass-sms som sägs vara ett utskick från regimen där personer varnas för att agitera offentligt på något sätt då regimen säger sig lyssna av deras telefoner och läsa av alla deras aktiviteter på sociala medier. Folk är uppskrämda och att i det här läget sticka ut på något sätt i en offentlig miljö, kan straffa sig hårt. För ett år sedan på årsdagen av revolutionen sköts en ung kvinnlig aktivist ihjäl av en krypskytt på samma gata som vårt hotell ligger. Hon deltog i en manifestation där de skulle lägga blommor på Tahrir-torget till minne av de som dött under revolutionen. Vi befinner oss på en plats där man skjuter först och frågar sedan.
På gatorna i downtown pågår livet som vanligt, men under ytan vibrerar det av rädsla och nervositet och efter klockan tolv är det inte många som vågar röra sig ute på gatorna.
Att i det här läget komma med ett upplägg som handlar om att agera i det offentliga rummet, är inte en helt enkel uppgift. Vi har valt att lägga workshopen på Greek Campus, som är ett område där man måste passera vakter för att komma in och därför på något sätt är fredat. Där kan vi pröva saker utomhus utan att utsätta någon för fara. Men diskussionen om vad man kan/skulle vilja göra på de ”riktiga” gatorna är ständigt närvarande och levande under hela workshop-veckan.
Kairo – dag 1
Första dagen ägnar vi åt att lära känna varandra. Vi leker byta-namnleken och vi intervjuar varandra i par och berättar om varandra för gruppen. Åldersspannet är från 18 till 50. De flesta talar mycket bra engelska, några förstår men talar helst inte engelska, så de som är bäst på engelska simultantolkar. I gruppen finns journalister, akademiker, skådespelare medmera och alla har deltagit som storytellers i något BuSSy-projekt. Vi lägger också en liten stund på att presentera Tribunalen respektive BuSSY och dess verksamhet, historiskt och nu. Vi avslutar kvällen med att dela upp oss i mindre grupper med uppgiften att fysiskt tolka en artikel ur en dagstidning. Min grupp tolkade en artikel om ett fredssamtal som inte ledde någonstans och en annan en nyhet om att kinesiska regeringen förbjudit filmer som handlar om tidsresor. Det kändes bra att introducera fysiska uttryck tidigt i processen, för att inte hamna i diskussioner, som man lätt gör i en grupp med många samhällsengagerade individer.
Kairo • dag 2:
Börjar vi med en slags föreläsning. Vi har tagit med oss från Sverige ett antal filmklipp och bilder som vi tänker oss ska inspirera våra framtida aktioner och ge oss några gemensamma referenser. Scenkonst i det offentliga rummet är ju ett ganska vagt begrepp och kan innebära så mycket olika saker.
Vi börjar med att visa klipp från Tribunalens verksamhet, marschen mot riksdagens öppnande till exempel och några andra uttalat politiska protestaktioner. En tårtaktion i samband med Jimmy Åkesson-incidenten, en aktion på Flygvapenmuséet i Linköping, Väsktanten medmera.
Vi tar också upp stora konceptuella aktioner som de som gjorts av Yes Men och en svensk motsvarighet om tiggeri Beggars’ Saturday.
Vidare aktioner på feministiskt tema. Lilith Performance Studio’s aktion med kvinnor sminkade blåslagna (en liknande aktion hade precis ägt rum i Egypten där kvinnor sminkat sig blåslagna i protest mot en lag som skulle underlätta sk ”sommargiftermål”). Yoko Onos Cut Piece. Valie Exports Tapp und Tast Kino.
Och utifrån det gled vi över på uttryck och estetik. Marina Abramovic. Koreografen som gjort Bodies in Urban Spaces. Olika typer av flashmobs.
Den praktiska metoden som vi beslutat oss för att använda för att börja arbeta fram material, är en Score-övning eller recept-övning. Det är en övning som görs i flera steg. Vi började idag med ett citat från Simone de Beauvoir:
“The body is not a thing, it is a situation, it is our grasp on the world and our sketch of our project”
Varje person fick utifrån citatet skriva ett “recept”. Dvs en räcka instruktioner till gestaltning. (tex ”ligg på golvet – res dig upp- snurra tre gånger – klappa händerna – glädje”)
Recepten samlas in och delas ut till grupper om tre. Gruppen får sedan göra en gestaltning utifrån recepten de har fått. Vi visar våra gestaltningar för varandra, kommenterar vad vi ser och hur vi tolkar det, hur det berör oss. Någon gång ber vi gruppen ta om en bit eller korrigera för att utvärdera vad som händer.
Tills nästa dag ber vi alla i gruppen fundera kring:
Vad skulle du vilja göra i det offentliga rummet om allt vore möjligt? Vi bad dem alltså tänka bort risker, regler, social koder, ekonomiska begränsningar osv.
Kairo • dag 3:
Vi delar in oss i mindre grupper där vi berättar för varandra om våra obegränsade visioner. Varje grupp delar sedan med sig om sitt samtal till hela gruppen.
Exempel på saker som nämndes:
Flashmobs, att få folk att göra en handling utan att de förstår varför.
Flashmob som synkroniserat utför en aggressiv handling.
Skriva budskap med krita på gatan.
Skriva budskap som syns i himlen.
Att fira saker som till exempel att alla politiska fånger frigivits, som att det har hänt.
Samla in folks önskningar och skriva dem på en stor billboard.
Att göra en re-mapping av staden, där man märker ut händelser från revolutionen.
En audio-map.
Att göra re-enactments av händelser från revolutionen i form av happenings eller flashmobs.
Att sjunga från en balkong.
Att som tjej röka på gatan, kanske en hel grupp av tjejer (detta är tabu i Egypten och vi pratade mycket om det, tjejers begränsningar i det offentliga rummet)
Killar som har klänning och högklackat och dansar på gatan.
Statyer, freeze frames, som visar olika situationer.
Något positivt, en flashmob som gör folk på gott humör.
400 män som gråter.
En kvinna med en gigantisk cigarett.
En tjej som tar av sig ett plagg på gatan.
Vara naken på gatan, ha två monitorer på brösten som visar uppbrända träd och kroppen är invirad i bandage och där finns handavtryck i vilka köttet syns.
Handavtryck tryckta på kroppsdelar.
En naken mannekängdocka, högtalare på dockan som säger ”don’t touch me” osv.
En man plockar isär en blomma, en kvinna sätter ihop den igen.
Ballonger, med budskap, bilder, dikter.
Skrika på gatan.
Gå på en restaurang och krossa allt porslin.
Slänga saker från balkong.
Gå på gatan med vingar.
Nakenhet, ha en urringad klänning och dansa.
Trampolin.
Sjunga, dansa, hoppa.
Musikinstrument, engagera folk att delta.
Åka runt på ett bilflak och göra saker.
Skriv meddelanden på kroppen där män tittar när du går på gatan.
Kostymer som innehåller vapen, tillverkade av husgeråd.
Kvinnor som stirrar tillbaka från skyltfönster.
Två cirklar, den inre cirkeln är män som dansar magdans, den yttre är kvinnor som dansar knivdans (trad kvinnlig respektive manlig dans)
En jättestor iphone tillverkad av en platt-TV som någon sitter med på metron.
Efter brainstormen får alla i uppgift att flödesskriva kring en ”allt-är-möjligt-idé” under några minuter. Texterna används sedan i en score-övning.
En ny person gör ett recept på flödestexterna och recepten delas sedan vidare ut till grupper om två som gör en gestaltning utifrån recepten.
Situationer som kom upp i gestaltningen handlade ofta om aggressivitet och om att skrika eller kasta saker. En grupp gjorde en stark gestaltning med en liten bit tejp över munnen. Idén de hade var att gå runt som vanligt i sin vardag, fast med denna lilla genomskinliga tejpbit över sin mun. Vi fastnade för den här subtila berättelsen om en begränsad yttrande/rörelse-frihet och fast vi än så länge utgått från allt-är-möjligt så var det ett intressant och ständigt återkommande samtalsämne – med hur små medel man skulle kunna uttrycka sådana här saker på gatan i Kairo. Vi börjar nu närma oss att kunna koka ned stora visioner till genomförbara aktioner.
Kairo • dag 4:
Vi börjar dagen med att lista de metoder och teman som kommit upp under workshopen:
METHODS:
FLASHMOB
FREEZE FRAMES
DANCE
SINGING
SYNCHRONIC MOVEMENTS
WRITTEN TEXT
DRAWING
SIGNS ON THE BODY/CLOTHES
NOISE screaming, instruments etc
PROPS, tape, cigarettes, balloons, soap bubbles, flowers, wings, doll, pencil/chalk etc
RE-ENACTMENTS
INTER ACTIVE
HUMOR / CHEERFULLNESS
THEMES:
GENDER
IDENTITY, religion, ethnicity, nationality
STREET HARASSMENT
FREEDOOM OF SPEECH censorship, self-censorship, self expression
CONTROL
VIOLENCE
CONSUMERISM, phone-addiction
Vi ber sedan deltagarna att dela in sig efter intresse kring tema. Grupperna väljer temana Freedom of speech samt Identity, Control, Gender. Vi ber dem börja planera en aktion/happening utifrån frågorna:
WHO?
WHERE?
WHEN?
HOW?
Grupperna arbetar med idén, får sedan feedback och arbetar vidare för att sedan visa upp idén.
Den ena gruppen tänker fortfarande stort och har en vision om en slags maskin man går in och blir könstereotypiserad en slags make-over booth där man får instruktioner kroppsligt och verbalt för att bli en riktig man eller kvinna enligt normen. I nästa steg ber vi dem göra om idéen till något de skulle kunna gå ut och göra nu direkt. Det gör en kedja av stationer som besökaren går emellan och där aktören vid varje station modererar besökaren på något sätt. Vid en station får man ett slag (!), vid nästa en kram, vid en ska vi le, vid en ska vi dansa osv
Det uppstår ett samtal under arbetet om den påtagliga rädslan som präglar Egypten och framförallt downtown Kairo. Det är svårt att känna sig kreativ när man samtidigt känner sig så rädd – alla idéer faller hela tiden på att man inte kommer att våga göra dem på gatan. Det är deprimerande och frustrerande. Temana som kommit upp är ju också till stor del allvarliga, arga och politiska, men det finns en längtan efter att göra något som känns positivt och bejakande.
Vi ber den andra gruppen att tänka enkelt kring att göra något utanför. De väljer att arbeta med synkrona rörelser, byggda på realistiska rörelser man gör för sig själv när man vaknar.
Båda grupperna visar sina aktioner inomhus. Sedan prövar vi dem utomhus. Det är på kvällen, men det finns en del folk som rör sig på campus. Idag interagerar vi inte med någon, men det känns som ett stort steg att gå utomhus. Känslan blir genast en annan. Vi pratar om det och hur det känns att bli iakttagen.
Kairo • dag 5:
Inför den här dagen diskuterade vi ledare frustrationen och rädslan som kommit till uttryck. Och vi bestämde oss för att fastställa att säkerheten måste vara en prioritet, aktörernas upplevelse av att utföra aktionerna är också en prioritet. Därför bestämmer vi att alla aktioner vi skapar prövas på den halvoffentliga miljön på Greek Campus, då kan vi tänka någorlunda fritt och rädda oss från den värsta självcensuren. Det viktiga är själva känslan av ett offentligt rum och att människorna vi möter där är oförberedda på det vi kommer att utföra. Det är den erfarenheten vi är intresserade av att aktörerna ska få, eftersom den sedan kan byggas vidare på och utvecklas i andra sammanhang. Alla idéer som vi får här, finns ju kvar och kan leva vidare på andra platser.
Den här dagen gör vi 9 stycken aktioner på campus. I tre omgångar gör tre grupper aktioner med en given metod:
- Props (ex sjalar, ballonger, tejp, läppstift)
- Written text (papper, pennor, kartongbitar)
- Music/dance/noise
Det går till så att gruppen får metoden och sedan själva får välja sitt tema. De får tio minuter på sig att förbereda, sedan går vi ut och visar. Efteråt har vi reflektion, vad har vi sett, hur kändes det, vad var tanken, vad kunde man gjort annorlunda, vad spelade platsen för roll och kunde man valt annan plats osv
Aktionerna innehöll bl a dansa på gatan, budskap på ballonger, en man som blev nedbrottad och tvångsmålad med läppstift (en metafor för kvinnlig omskärelse), offentligt gräl, oväsen –orkester, små lappar som delades ut till folk med antingen trevliga eller mindre trevliga budskap, skyltar med intima frågor som hölls upp mot främlingar ( tex ”hur mycket tjänar du?”, ”är du oskuld?”) , en massapplåd som initierades av gruppen och spred sig till alla som satt på campus-gården (de hade ingen aning om varför de applåderade). En aktion utspelade sig också inne på en damtoalett.
Det snabba arbetssättet med snabba pröven gjorde gruppen varm i kläderna. I metoden written text tog två grupper steget till interaktiva aktioner och flera upplevde det som en stor kick att våga gå fram till främlingar och lämna en lapp eller ställa en fråga. Applåden blev också en positiv upplevelse, hur den också illustrerade med vilka enkla medel man kan få fram ett budskap.
Kairo • dag 6:
Sista dagen arbetade vi med flashmobs. Tre grupper planerade en flashmob som alla sedan skulle lära sig och sedan gå ut och utföra.
Nu fick grupperna arbeta lite längre i planeringen av aktionen och få feedback av oss ledare i halvtid. Vi ber dem att tänka på plats, utförande och hur de ska instruera resten av gruppen.
Den första gruppen har inspirerats av gårdagens interaktioner och invasioner av personlig sfär. Deras aktion går ut på att resten av gruppen sitter undercover bland andra människor och att aktörerna utför en invaderande handling mot dem och sedan säger ”skulle du vilja göra såhär mot någon annan?”. Vi pratar mycket om att effekten av att ta av någons hårband eller titta på någons telefon blir väldigt olika laddat om det är en främling eller en från gruppen. De subtila handlingarna fungerade bäst för den aktören som vågade pröva det på främlingar.
Den andra gruppen gjorde en klassisk flashmob där vi utförde synkrona rörelser utspridda över hela campusområdet. Vi startade samtidigt genom ett alarm på våra telefoner.
Den tredje gruppen var en grupp tjejer som ledde oss andra i tre steg, där vi stiliserat gjorde saker som är tabu för tjejer att göra offentligt: röka – skratta högt – sätta sig bredbent – skratta högt – valfri tabubelagd handling (ta av sig klädesplagg, böja sig framåt od).
Vi utvärderade aktionerna på samma sätt som tidigare och kunde också konstatera att trots de deprimerande förutsättningarna hade vi kunnat utföra aktioner som ändå kändes som att de fått en publik (om än campus-folket var lite trötta på oss vid det här laget).
Innan vi avslutade workshop-veckan hade vi en avslutande runda och det var mycket roligt att höra hur mycket inspiration dessa dagar hade väckt hos deltagarna. Det fanns stort intresse av att arbeta vidare med scenkonst i offentliga miljöer och de upplevde också att de fått nya infallsvinklar och verktyg – hur till exempel man kan arbeta väldigt enkelt och subtilt. Det påpekades också hur viktigt det är att få lov att tänka fritt och ocensurerat, att det är där kreativiteten föds. I ett samhälle där man hela tiden begränsas och självcensurerar sig är det viktigt att på minna sig. Vi, från den svenska sidan, var framförallt imponerade av gruppens mod och öppenhet. Under hela vägen var de alltid väldigt tydliga med vad som var bra och inte bra, öppna och rakt på sak, vilket skapade ett roligt arbetsklimat.
EPILOG:
En vecka efter vi lämnat Kairo, inföll så den 25 januari, och 5-årsjubileet av revolutionen. Och på sociala medier kunde man läsa om två modiga aktioner som gjordes. Den ena var en ung kvinna som gick runt med en skylt där det stod att hon var en enmansdemonstration och den andra var två killar som lämnade uppblåsta kondomer till polisen på Tahrirtorget.
http://www.egyptindependent.com/news/balloon-condom-prank-january-25-causes-uproar