Flickan med svavelstickorna

”Lycklig den tändsticka som brann upp och tände lågor Lycklig den låga som brann i hjärtats hemlighet Lyckliga de hjärtan som visste att sluta slå med självrespekt Lycklig den tändsticka som brann upp och tände lågor” (Hanna Senesh 1921-1944)

Under två veckor i maj öppnar Teater Tribunalen dörrarna till en fortsättning av förra årets succéfestival med teater, litteratur, konst, filmvisning och performance. Temat för festivalen – liksom för våren på Tribunalen – är konsumtionssamhället.

Teater Tribunalens eget bidrag är FLICKAN MED SVAVELSTICKORNA, som har premiär 11 maj, av H.C. Andersen och Gunilla Sköld Feiler, i regi av Dror Feiler.

I år firar H.C. Andersen 200 år. Vad gör “Den lilla flickan med svavelstickorna” aktuell år 2005?

— Hon var fattig, hon ägde ingenting, inte ens de stickor hon blivit utskickad att sälja, hon var dåtidens gatubarn. Hon ville inte vänta på värmen, hon ville inte vänta på visionen. Hon ville ha visionen nu, så vacker som möjligt, så stor som möjligt, säger Dror Feiler. Hon bryter också konsumtionsledet när hon bränner upp de stickor hon har, fortsätter Dror. Vår gestaltning kan leda tankarna till alla de barn som inte orkar leva i den bistra verkligheten och som flyr den på olika sätt, som till exempel apatiska flyktingbarn, menar Gunilla Sköld Feiler, men vi vill förstås säga mer än så, därför har vi lagt till eget skrivet material. Jag har utgått från sagans egna poler, eld och is, som jag dragit kvintessensen ur för att understryka och belysa kraftfälten i sagan, fortsätter Gunilla. Mina texter inramar ”Den lilla flickan med svavelstickorna”, vilken vi lämnat i sin ursprungliga form.

Hur har du förhållit dig till dessa polariteter?

— Mitt arbetssätt har varit associativt och motsägelsefullt, på så sätt försöker jag fånga in eldens och kylans hela komplexa natur på ont och gott. Vad är ”elden” idag mer än krigets verklighet och actionfilmens eldsprutande inferno? Mer än röken, den vita resten, när den nye påven tillkännagavs, mer än alla myslyktor och värmeljus vi köper på oss? Eller som i ordet ”utbrändhet” med eldens hela negativitet utdragen? frågar sig Gunilla.

I föreställningen som kan beskrivas som polyfonisk, arbetar Dror Feiler både som regissör och tonsättare och tar fram det musikaliska i texterna. Tillsammans med Gunillas scenbild och texter uppstår både energetiska spänningsfält och samklang.

Inledningsvis befinner vi oss i ett kyl-laboratorium där optimistiska isforskare arbetar fram «högkvalitativa snötäcken», för polerna har börjat minska och glaciärerna glider. Is och kyla blir idealtillståndet som ska rädda mänskligheten. «Brandkaptens Borgenstiernas lärjungar» å andra sidan är kluvna i sitt förhållande till det egna elementet och predikar «Eldens Paragrafer»; dess härjningar och irrbloss «där allt löper samman i ett och samma hopp, mot ett mål vars värde man känner»”.

Tonen i de två labbens arbetsteam är “historisk” och härrör både ur det “moderna projektet”, som ur borgerligt gammallärd upplysning & folkbildning, med vetenskapliga och “snusfilosofiska” såväl som dagsaktuella resonemang inbakade – som om allt vore möjligt att styra från ett labb: passioner, hämnd, erotik, klimat, och just i den tid när vi befinner oss i en känsla av att inget längre går att styra. Allra minst naturen. Eller?

Men allra först: en gata och två skyltfönster med vårskyltning (där publiken sitter). Och en livlös flicka bland fjärilar. Fjärilarna hör till de arter som svarar snabbast på klimatförändringar. Därför håller mängder av arter på att försvinna. Och flickan fladdrar i frusenhet mellan världar och förvirringstillstånd.

Ett teaterstycke är under arbete… och spelet om verkligheten.