Manifest

Det tycks som om människan lätt glömmer sin inneboende storhet, ställer sitt ljus under skäppan och uppgivet resignerar inför processer som framställs som obegripliga, opåverkbara. Starka krafter förminskar oss och gör oss ansvariga endast för vår egen lycka, för våra egna tillkortakommanden. Världen framställs i atomiserad form, bestående endast av delar, skärvor, så löst sammanfogade att något mönster inte går att skönja.

Dessa krafter har heller inget intresse av att vi betraktar mänskligheten som en helhet, som ett historiskt kollektiv, och att vi därigenom skulle uppfatta vårt eget ansvar och ställa oss uppgiften att skapa en värld som ger varje människas inneboende potential en chans att gro och växa, en värld där var och ens fria utveckling är en förutsättning för allas fria utveckling.

På samma sätt som all tidigare mänsklig strävan lett fram till detta nu, är också framtiden avhängig mänskliga göranden idag. Människan är en historisk varelse, och antar man att hennes beslut och handlingar (eller frånvaro av handlingar) springer ur en fri vilja, är hon också ett handlande subjekt – vilket i sin tur innebär att ett överväldigande ansvar för hela mänskligheten vilar på var och en av oss.

När människan inser att hon verkar i ett sammanhang större än henne själv och att äkta valfrihet innebär personlig frihet att verka för hela mänsklighetens fromma, måste detta också ge konsekvenser för vilka möjligheter hon ger sig själv för att påverka sitt sammanhang. Ett av de medel för detta som den moderna människan har tillkämpat sig är friheten att yttra sig och uttrycka en åsikt, det fria talade och skrivna ordet. Här har teatern en självklar uppgift – dvs om den tillvaratar sina möjligheter och på allvar inser att den kan spela en viktig roll i det offentliga samtalet.

Teater Tribunalen arbetar i en tradition sprungen ur upplysningen. Men där begrepp som Frihet och Jämlikhet har kommersialiserats och lakats ur av det borgerliga kapitalets diktatur, önskar Tribunalen återge dem deras rättmätiga komplexa status som begrepp inte bara till för att konsumeras, utan för att erövras. Utifrån den typen av sammansatt verklighetsuppfattning vill vi i publiken (dvs våra medmänniskor i offentligheten) ingjuta förmågan att se de sammanhang den verkar i, och modet att förändra. Därför talar vi hellre om att konfrontera publiken än om att möta den; hellre om att rasera broar än att bygga dem.

För oss framstår teatern alltmer som en motståndsficka att gräva styrka och förståelse ur; alltmer som ett vapen i den ständigt pågående kampen för en vettig värld och ett värdigt liv åt mänskligheten.

Richard Turpin & Henrik Dahl
Teater Tribunalen, januari 2000